essays | notemeetsletter | skrivpuff | misc | challenge fic | site info
|
Gaudeamus igitur iuvenus dum sumus Studenten var ett riktigt spektakel egentligen, tänkte Darla. Hon såg oroat på hur en av hennes klasskamrater svajade till oroväckande (herregud, hur mycket hade Tilda egentligen druckit?). Lärarna höll dem alla tillbaka från att springa nedför den sista trappan. Hon hörde ett förväntansfullt sorl utanför. (Hon var den enda som var nykter. Hon hade druckit en gång i hela sitt liv och det hade räckt. Hon hade vaknat på en nerspydd toalett med ett bultande huvud och suddiga minnesbilder av kvällen innan.) Armarna som höll dem tillbaka försvann och de kastade sig nedför trappan. Darla kände ett styng av rädsla (marmortrappor, trampa snett i de här höga klackarna och det var ajöss, Darla). Men sedan knuffade de och skuffade sig genom dörröppningen. De fyllde scenen och hörde vrålet när de kom ut på scenen. Det kom från de själva, från föräldrar och syskon. Folkmassan bredde ut sig framför dem, runt dem, och ansiktena var suddiga, saknade all form av detaljer. De tjoade och skrek. Tjejer studsade på sina höga klackar. Upprymdheten blandades med lite rädsla (scenen kändes som om den sviktade under hennes fötter). Efteråt hade hon inga tydliga minnen; varma kroppar pressades mot henne, färger utan detaljer och ljud, så mycket. Stefanie och Josefin hängde på henne och skrek så att hon knappt hörde något. Musiken började och som en började de sjunga: ”Gaudeamus igitur, iuvenes dum sumus,” skrålade de. ”Post iucundam iuventutem, post molestam senectutem, nos habebit humus.” Villkoret för att de fick springa ut först var att de sjöng den latinska studentsången. Nu övergick de i den traditionella studentsången på svenska. Darla kände lyckokänslan svälla i bröstkorgen och det kändes som om hon skulle brista. Tårar brände till i hennes blå ögon. Lyckotårar. Det var den här stunden som alla tårar, all stress, all ångest (att hon inte hade fått träffa Erik), hade lett fram till. Hon kunde nu stolt stå där med sina 22,5 i betygssnitt och andas ut. De flyttade sig åt sidan så att nästa klass kunde springa ut. Josefin hängde över kanten och försökte se sin familj. Stefanie studsade och svajade till musiken och sången. Hennes ögon glittrade. Darlas eget leende var så brett att det kändes som om ansiktet skulle spricka. ”Fan!” tjöt Josefin. ”Fan, vad taskiga dom är!” Darla och Stefanie följde hennes exempel och hängde över kanten. Darla kunde inte se vad det var Josefin menade (förmodligen fotot på plakatet). Hon kunde heller inte se sina föräldrar någonstans. Men hon såg en person i utkanten av folkhavet (som alla hade samlats för att se dem, var inte det vansinnigt?) med välbekant rufsigt, svart hår. Hjärtat slog ett dubbelslag. Han hade kommit. Det var kaos när den sista klassen hade sprungit ut och cirka hundra elever skulle av scenen. Alla ville av på en och samma gång. Darla var med sina vänner de första ned. De hade en outtalad överenskommelse om att de skulle ses senare vid flaket. Hon armbågade sig igenom folkmassan och hittade sina föräldrar. Pappan höll i plakatet (bebis-Darla hade runda kinder och en tjock, svart kalufs) och hade lyckligtvis inte tagit med sig sin nya fru. Hon skulle ha blivit rasande på honom om han hade det. Han stod två meter ifrån mamma och såg lite illa till mods ut. De såg lite vilsna ut. Det var nästan tio år sedan allt hade sagts och gjort, skuldbeläggelser slungat och rasande tårar. Men minnet av det hängde mellan dem. Darla vägrade låta de minnena förstöra hennes dag. Hon motade bestämt undan dem till ett avlägset hörn i hjärnan. Hon kramade istället om sina föräldrar och en strid ström av babbel, som hon glömde lika snabbt, kom ut ur hennes mun. Hon var omtöcknad och hög på sitt lyckorus. De hängde blommor och gosedjur runt hennes hals tills det kändes som om nacken skulle knäckas. Istället för champagne fick hon en colaflaska. Hennes mamma sträckte på sig och fick något skarpt i ögonen. Darla kände en beröring på sin axel och vände sig om. Erik såg lite blyg och tafatt ut. Han höll en bukett i handen och hon böjde ned huvudet så att han kunde hänga den runt halsen på henne. Hans hand dröjde sig kvar; strök henne över naken. Det pirrade i huden efter att han hade tagit på henne. Hennes ansikte började domna av efter ha lett så mycket. Hon flätade samman sina fingrar med hans och tryckte till. De vände sig om mot hennes föräldrar. ”Mamma, pappa,” sade hon lite nervöst, ”det här är Erik. Min pojkvän.” |
Copyright C.R.M. Nilsson 2010